Minnen från Bengaliska viken 1952.

Just hemkommen från fjärran östernresan och några trevliga minnen från Indiens östra kust. Chittagong var vändpunkten på Indienresan denna gången.Den låga kusten gjorde att när de friska stormarna kom,utan minsta förvarning,måste fartyget flyttas ut på redden till ankars. Detta förekom många gånger under den månaden vi befann oss därstädes.Efter att lasten utav ett stort parti jute i balar tagits ombord ,fortsatte resan till Rangoon,dit vi ankom och fick fira det Buddistiska nyåret under Påskhelgen där.Det var faktiskt andra gången samma år som vi firade nyår. Här fick vi nu tillfälle att besöka den fantastiska och världsberömda pagoden,Shwe Dagon från 500-talet f.Kr.en verkligen imponerande upplevelse. Resan nu ifrån Burma till en mindre plats på den Indiska ostkusten. Namnet på denna hamnstad är Visakhapatnam och ligger omgärdad av jättehöga berg och därtill olidligt hett när solen stod i zenit.

Ett antal större fartyg låg inne för bunkring av kol för ångdriften.Vi ordnade där en fotbollsmatch under besöket,laget vi utmanade bestod till största delen av ett barfota gäng småväxta pojkar.Vi ställde däremot upp med rejäl utrustning med dubbar i pjäxorna.Planen där vi mötte upp var otroligt tuvig och otillgänglig Matchen blev därför för oss mycket svettig mot dessa snabba indier.och vi förlorade därtill med 8--o. Lastningen pågick för övrigt i rask takt och snart var klart för avgång, och nu till en ankarplats på pepparkusten ,tätt intill Madras.

På redden utanför den stora staden Madras intogs en stor kvantitet svartpeppar i säckar,med dist.Göteborg.Lasten kom ut med pråmar och förtöjdes på våra utsidor under det att lastningen pågick även nattetid.Vid tillfället ifråga hade jag till uppgift att rigga ut lampor för belysning till jobbarna i pråmarna.Under mörkets timmar försökte jag att fånga upp någon art av sjöormar som kom upp från djupet och lade sig stilla vid lampornas starka sken.Till utseendet voro de platta och helt vita,ca sextio sentimeter långa. Dessbättre misslyckades jag med denna bedrift, eftersom det senare kom till min kännedom att de var väldigt giftiga.

Dagen därpå när lastningen fortfarande pågick,uppenbarade sig plötsligt några pojkar simmande helt i närheten av fartyget. Tydligen goda simmare men otroligt hungriga. De ropade och tecknade om att få någonting att äta. Våran mässuppassare uppfattade deras önskan och hämtade skivat fransbröd och kastade ut i vattnet,där det snabbt plåckades upp. Sjövattnet kramades ur och därefter direkt i mun. Efter den måltiden tog de ett glatt farväl och simmade in till land igen.

Ett ytterligare något lite mera dramatiskt minne utspelades vid avgången från ankarplatsen utanför Madras.Vinscharna, dvs.hissanordningarna sköttes nämligen av infödingarna alltid,vid lastning och lossning i hamnarna här,det resulterade ofta i att hissvajrarna kom fel på vinschrullarna och måste sålunda spinnas om. Jag i min iver tog risken att utföra detta momentet ensam,vilket ju inte var tillåtet. Nu hade jag dragit ut vajern så långt som det var möjligt och körde igång vinschen på minsta hastighet. Det gick riktigt bra i början,men snart nog fastnade jag i en rejäl oreda med törnar och hade inget annat alternativ utan att följa med till den roterande vinschtrumman. Jag stod fortfarande på benen och beredde mig på att stoppa vinschen när jag kom till stoppläget. Något som jag inte hade observerat var att kaptenen stod på båtdäck och var helförbannad för tilltaget som det nu utspelades. En rejäl varning fick jag för dessa rysande minuter han fick uppleva under min färd, som han trodde skulle sluta riktigt illa.

Resan med alla minnen från fjärran östern avslutates med avmönstring i Göteborg. Därefter en fin semestar på hemorten..

Mästerlots Jarl Lindh

 

 

Läs mer om Jalles äventyr klicka på länken

http://www.sjofartsmuseet.n.nu/min-historia