Mästerlotsen Jalle Lindhs äventyr! |
Skrivet av Administrator |
2014-09-18 11:02 |
    Med s/s BELOS i nordsjöfart 1950. Efter en månads fin semester i min dåvarande hemtrakt med allt vad detta innebar,blev det ju förstås att sätta upp sig på törn för att komma ut till sjöss igen.Jag hade tur att få en fin ångbåt,som låg vid varvet i Sölvesborg,inte alls att förakta eftersom resan dit blev kort. Den hade genomgått en rejäl uppsnyggning med bottenmålning och div.klassning.Tillhörde red. A-B SVEA,Stockholm.Hon var moderniserad för oljeeldning och var 2100 ton D.W,hade en ångmaskin på 9751HK,byggd i Landskrona 1945. Efter någon vecka på varvet iden gamla stapelstaden Sölvesborg,blev det adjö med hemstaden för denna gång för ett halvt år framöver.Resan gick nu till några Norrlandshamnar, nämligen Halstavik,Stugsund samt ett besök på några dagar i Stockholm, rederi och bostadsort för större delen av besättningsmedlemmarna. Många härstammade förstås även från Blekinge. Befälhavaren Kapten Svensson kom från Pukavik och hade sitt sommartillhåll där. Det var en mycket omtyckt och sympatisk personlighet och spred trivsam miljö omkring sig. Från Stockholm gick resan vidare till Oskarshamn för lastning och därefter till Kalmar för slutlastning.Eftersom dessa fartyg gick i linjetrafik på England,togs det även ombord passagerare i Kalmar.Den totala lasten bestod för övrigt i sin helhet utav pappersmassa,såväl rullar som balar.Att som passagerare komma till London och Hull på dessa linjebåtar med den bekvämlighet som här kunde erbjudas,var säkert ett bra sätt att resa på den tiden. Från Kalmar blev det alltid avgång på lördagseftermiddagar,vilket ju inte alltid var så populärt. Emellertid blev det nu avgång med kurs Kielkanalen,där såväl lots som rorsmän tog över vid genomfarten av kanalen. En trevlig upplevelse för såväl passagerare som en obefaren sjöman. Många resor med detta fartyg, över den stundom ganska stormiga Nordsjön,fick jag uppleva under denna höst.Efter lossning i den mycket sevärdiga London,där vi alltid låg kvar över veckoslutet och fick alltså tillfälle att besöka större delen av rariteterna i denna stora sjöstad. Efter London fortsatte sjöresan till den lite mindre hamnstaden Hull.Där slutlossning utfördes. Aven i denna hamn blev det weekend med chans till att studera staden som sådan. Lastningen till Sverige startades på måndagen,.vilket mest bestod av varjehanda styckegods,men till största delen av nytillverkade enkelska bilar, mest Ford och Austin samt Morris Minor. Vi hade dock en något annorlunda däckslast vid ett tillfälle under sensommaren när havet var lugnt.Den bestod av fem stycken ponnyhästar, i respektive boxar som placerades på däck.väl fastsurrade vid styrbords sida. Halm,hö och havre följde med ekipaget.Distinationsorten för dessa små trevliga djur var Stockholm.Självklart var det många som undrade hur detta nu skulle gå. Någon icke hästrädd skulle nu avdelas till att mocka, mata och pyssla om de små vackra hästarna. Eftersom jag hade fyra - åtta vakten så fick jag förfrågan och tackade för förtroendet. Under en veckas tid hade jag detta mysiga extrajobb, många intresserade blickar följde mig med förvåning under resans gång. För mig var det inte så märkvärdigt, eftersom jag hunnit vänja mig med lite utav varje under uppväxten från Listerlandets jordbruk. Månaderna gick och snart var det tid att lämna denna ångbåten,för att pröva något annat samt utöka erfarenheten och säkra julen på hemorten. Hästarna kom sålunda valvårdade till huvudstaden där även pressen slöt upp. Tyvärr har jag inte den artikeln. Det blev ytterligare några resor på samma träd,med ofta sämre väderlek och förseningar i de engelska hamnarna,så fick vi fira julafton i nordsjön. Inget fattades där och allt föregick i rutinmässig ordning.Tidigt på juldagsmorgon nåddes Kielkanalen.där slussen stod öppen för ingång på direkten.Med lite disigt i luften och dessutom rimfrost på allt synligt på kanalens sidor så blev det utkik på backen. Jag fick den första törnen där och samtidigt en oförglömlig upplevelse. När klockan närmade sig sjutaget började otaliga kyrkklockor ringa och ingav en sannerligen högtidlig stämning denna juldagsmorgon. Resan gick nu vidare till Norrköping,den första svenska hamnen där jag lämnade denna trivsamma tillvaron ombord på sIs BELOS och begav mig till hemorten med en behaglig tillfredsställelse i bagaget.  Min historia
Jarl Lindh minns
Med H.M.S.UPPLAND på realistiska övningar.
Under tolv månaders sjökommendering fick vi som ovana krigare genomgå vissa mandomsprover.Efter utbildning med handeldvapen
på skjutbanor iland och därtill någon månad i vakttjänstgöring vid landgången,då utrustad med skarpladdat vapen,fårskinnspäls och träskostövlar.Det var otroligt dryga timmar,särskilt under nattetid i mörker och tjugo graders kyla med snöstorm.
När isen var borta från Hårsfjärden avgick flottan till havs för övningar i veckorna och återkom till basen över helgerna.Efter godkänd vapenvård, blev det permission för fria vakten och vanligtvis en bussresa till stora staden Stockholm. Min första befattning som matros blev en placering vid luftvärnet.Vi sköt på bogserade mål, såväl under natt som dag.Vi blev så småningom ett väl inarbetat gäng med stor kunskap om tekniken att träffa de bogserade föremålen.Egentligen hade vi riktigt roligt och spara på krutet behövdes inte på den tiden.Problemet var att det var förbjudet att röka vid kanonerna,men det spelade ingen roll, vi laddade in rejält med generalsnus i stället och vi övertygades om, att det förbättrade träffsäkerheten. Efter någon månad blev jag erbjuden en annan befattning,nämligen uppbördsskepparens karl,vilket omfattade en hel del andra göromål. Till ex.handhavande av all textil utrustning såsom hängkojer, handdukar och örngott, samt att det fanns tillräckligt i lager vid alla tvättbyten. Med detta åtagande följde också att utföra all eventuell splitsning av såväl vajer och tågvirke,en kunskap som jag var väl förtrogen med från tiden i handelsflottan.Jag fungerade också som stridsrorgängare, även detta berikade min erfarenhet från marinen. Ytterligare en rutinmässig övning som utfördes var fjärde timme vid vaktavlösning under nattens mörker, med dämpad belysning i allt väder under gång.När ordern gavs,bemanna livbåt ex.om styrbord,då gällde det att snabbt ta sin plats i livbåten och veta vad man var avdelad till att göra. Så gick den tiden och en annan bana tog över de framtida funderingarna,en avslutad karriär från Kungl.Flottan samt handelsflottan med goda referenser och lång sjötid,så fanns nu tillfälle att vinna inträde till Sjöbefälsskola.Vilket också blev verkligt. Nya märkliga bravader är att vänta under min ca.tioåriga tjänstgöring,som befäl i handelsflottan samt i Sjöfartsverkets fartyg.    Den orädda snoken.  Under sommarmånaderna hade vi i flera år en snokfamilj i trädgården, enkelt att komma i kontakt med när som helst där man minst anade. Vid ett tillfälle när den hade intagit sitt bästa ställe,där solen värmde henne tillsammans med sina nio ungar,gjorde hon sig ingen särskild brådska men gav sig sakta iväg ut i terrängen med sina nio små reptiler efter sig i en lång rad. Något foto fick jag ej utav denna specifika akt. Vid ett annat tillfälle råkade snokhonan ut för ett riktigt äventyr,hon hade svalt en stor stinkpadda och fått en rejäl bula på magen. Därtill hade hon kommit in i jordgubbslandet som var täckt med ett nät till skydd mot fåglar. Hon fastnade i nätet och snärjde in sig ordentligt.Vår lilla tax uppmärksammade situationen och talade om att något var fel.Vi anade omgående att något ovanligt var på gång och att omedelbar hjälp måste sättas in.Snoken var nu i ett stressat tillstånd och uppträdde aggressivt med kast åt alla håll,vilket gjorde det svårt att få ett fast grepp för operationen som sådan. Dock kunde vi med en träklyka och en sax få loss denna ovanligt stora snokhona helt oskadad. Friheten kom alltså tillbaka samt slingrade hon sig in ett intilliggande potatisland,därifrån vidare genom en häck och försvann för några dagar. Några dagar därefter återkom hon igen in på tomten och tog lite vatten i hundskålen som alltid fanns på sin plats.Hon såg då ut att ha hämtat sig efter räddningsmomentet.Ytterligare en tid senare fann jag henne liggande på trappan till sjöboden, där ömsade hon också skinn och lämnade det gamla skinnet utsträckt och fint kvar,förmodligen som ett tack för hjälpen.-- Den uppmätta längden på detta ormskinn uppgick till 126 cm ,möjligen framgår detta av bifogat foto. Skinnet finns fortfarande väl bevarat. Ett annat bifogat foto aven svart boaorm som jag fick mig påhängd av en ormtjusare i Australien 2004 när jag befann mig där på rundresa. Den var 285 cm lång och kom från de stora regnskogarna i Darwinområdet. Vi besökte då även billabongen på Yello River där världens största salt- vattenkrokodiler höll till i mängder,och mycket annat i denna annorlunda världsdel. Mera om mina resor i Australien kommer i framtida artiklar. Jarl Lindh.   Återblick på jobbet som kockjungman. Som kockjungman mönstrar man ut i första hand som kock,men har chans att även deltaga i andra förekommande jobb på ett segelfartyg. Samtidigt kan man få tiden i dackstiänst inräknad i praktiken om intresse föreligger. Ett ofta förekommande sätt att säkra alla möjligheter, efter den gamla tidens regler. Möjligheten att mönstra ut till sjöss före myndig ålder måste beviljas av föräldrarna eftersom man som regel var minderårig. Det hjälpte inte enbart med längtan till hav och andra länder samt äventyr och egen försörjning. Vid Karlshamns Sjöfartsmuseum finns faktiskt en gammal s.k "dåckskans,inhämtad från ett segelfartyg och renoverad till sitt ursprungliga skick med egna krafter och kostnader.värt att besöka för den intresserade. Inredningen i denna däckskans är fullständigt identisk med verkligheten. Längst fram är kättingboxen placerad med kätting för två ankare. Därefter kommer manskapsinredningen med sovplatser 65 cm breda för åtta man,matplats med serveringslucka till köksavdelningen som alltid kallades kabyssen. Undertecknad som själv tillbringat några månader i denna unika miljö,känner en framträdande nostalgi i samband med minnen när jag känner den speciella doften samt alla de gamla kokkärlen som står väl fastsatta med s.k.slingerställ på den gamla järnspisen. Ja, så såg det ut när vädret var ogynnsamt och sjögången som värst.Ovrig nödvändig utrustning placerades alltid hängand i krokar på "skotten". Kunskapen om matlagning och då den husmanskost som vanligtvis förekom i de bättre familjerna,grundlades i de s.k.skolköken under några veckor efter avslutad skolgång. Däckskanserna försvann alltmer på de lite modernare motorseglarna,där jag själv innehade den kvalificerande kockjungmansbefattningen 1950. Det blev i stället skansinredning av bostäder i förpiken för manskapet. Befälet hade sina bostäder akter över under styrhytten och akter därom anordnades en liten plats till kabyss (kök). Allt gick i stort sett rutinmässigt utan större klagomål och så gick den tiden när man stod på tillväxt i den första sjöfartsboken. Jarl Lindh.Karlshamns Sjöfartsmuseum 2014,  |
Senast uppdaterad 2014-09-18 15:07 |