Joomla Software solutions Template

Ett museums uppgift är, att tillvarataga, vårda, underhålla och för besökare visa upp sina museala ting. En inte oväsentlig uppgift är också att forska i föremålens historia och förmedla denna till intresserade. Vårt museum kan väl inte skryta med att ha stora samlingar. Därtill är vi tyvärr alldeles för trångbodda. Det händer att vi får avstå från intressanta maritima museala ting på grund av utrymmesskäl. Men vi besitter en god kännedom om våra föremåls historia och dess funktioner.

Föremålet för året är en "yxa". En mycket enkel och delvis skadad sådan. Att denna artikel eller berättelse kom till, var en ren slump, vilket jag själv är förvånad över. I min ägo finns bland annat en gammal ölsejdel i tenn. Platsen där den förvarats, långt inne i ett skåp, har väl bidragit till att den fått vara orörd i många år. Av en händelse, varför vet jag ej, tog jag fram den gamla ölsejdeln. Locket satt extra hårt efter alla år. Till slut gick det loss. I botten ligger ett blått brevpapper. Förvånad ser jag att brevet har min underskrift. Det är avsänt från Oxelösund och daterat år 1944. Hotellet där det skrivits hette "Kusten" och var tydligen ett sjöfartshotell. Det låg många år mellan nu och då. Jag läste brevet några gånger.

Efterhand klarnade den suddiga minnesbilden något. Fyndet av detta funna brevpapper, som jag inte visste existerade, bidrog starkt till att mitt intresse för en sjöresa, mer än sextio år tillbaka i tiden, vaknade till liv. Ett minne hade jag haft tidigare. När vi omkring år 1990 inredde vårt museum bidrog jag med en livbåtsyxa som jag haft i min verktygslåda och som jag hade haft med mig hem. Nu vaknade mitt intresse, hur yxan kommit i min ägo. Och så sakta kunde jag erinra mig händelseförloppet hösten år 1944. Vi kämpade oss norrut över Östersjön, upp genom Bottenhavet, genom norra Kvarken över Bottenviken. Vi hade last som till största delen bestod av ärtor i säck. Typisk militärmat. Vår lossningshamn, vill jag minnas, skulle bli Uleåborg i Finland, men blev ändrad till Luleå, eftersom oroligheter mellan tyska och finska trupper uppstått i norra Finland. På däck var stuvat travar
av ved som utdrygning av kolen till ångpannan, och för donkeypan- nan i hamn. Under krigsåren fanns många alternativ, då det var frågan om att spara på sådant, som det var ont om. Och ved hade vi gott om i Sverige.

Vår lossningsplats bestämdes till Karlsvik, en lastageplats utanför Luleå. På kajen fanns ett stort magasin, dit den lossade lasten kördes in. Magasinet kallades för "tyskamagasinet" vilket säger en del om dess uppgift. Tyska trupper fanns så väl i Nordnorge som i Finland och ärtsoppa var en för militärer välkänd kulinarisk utspisningsrätt. Vår lossnings tid minns jag inte så noga, men vi låg där nog en vecka. Vi besättningsmän körde ångwinscharna, medan i lastrummet var stuveriarbetare från Luleå. Vi hade trivsamma dagar. Särskilt efter arbetsdagens slut, då det ofta hände att vi blev inbjudna på kaffe hos ortsbefolkningen. Vi återgäldade gästfriheten med att dela med oss av våra ransoneringskuponger. Kaffekuponger var alltid tacksamt att skänka.

Så kom dagen då sista "slinget" gick, över relingen. Det var med saknad vi lämnade kajen och Karlsvik. Vi hade haft en veckas trivsam hamntid hos gästfria ortsbor. Vi avgick nu in till Luleå för lastning. Det skulle bli tackjärn och lasten var sluten för lossning i tysk hamn. Även här var det vi besättningsmän som var winschmän. Järnet togs ombord i stora s.k. baskar av plåt. Det fordrades stor påpasslighet och även vana från oss winschmän. Hiven var tunga och man fick hålla "motsteam" vid firning för att inte lasten skulle rusa ner i rummet, där stuveriarbetarna högg loss basken. Allt gick bra, och ett par dagar senare var vi klara för avgång. Skalkning av luckor, firning av bommar och så var vi "på väg" igen. Det var tidig kväll, grått och trist. Vi hade skansen föröver under backen. Om jag minns något så när rätt låg vi sju eller åtta man i samma skans. Det var fuktigt. Ångrören till elementen var otäta. Packningarna till skansdörren likaså. Det var ju ingen lyxkryssare precis. Men vi trivdes bra ombord antar jag.

Efter ett par dygn kom order om, att lasten skulle omdestineras. Läget i tyska hamnar och farvatten var sådant, att försäkringsbolagen inte tillät trafik av handelsfartyg inom Tysklands gränser. Vilken hamn vi skulle anlöpa, skulle vi få order om senare. Tyskland var ju nu, hösten år 1944 i sådant läge, att man inte hade bruk för järn längre. Resan sydvart fortsatte. Efter Bottenviken, passage av norra Kvarken, Bottenhavet över Ålandshav, hade vi nu kommit ner mot norra Östersjön. Höstvädret hade börjat ordentligt. Hårda regnbyar och dålig sikt. En tidig morgon innan dagningen hörs mistsignalerna från fyrskeppet "Svenska Björn", föröver om babord. Vi var alltså utanför Stockholms skärgård. Så småningom siktades fyrskeppets ljus i diset. Efter passage ändrades kurs ner mot Ölands norra udde. Vädret blev allt sämre. Hon sätter tungt i sjöarna och farten har minskat. Vi avger reglementsenliga ljudsignaler och maskintelegrafen står på "stand by".

I en alltmer gråare och tristare höstdag stävar nu en gammal rostholk "S/S Staffan" sydvart. Jag har rorstörn när vi passerar utanför Landsort. Vädret är mycket dåligt. Vakthavande styrman, en äldre man, som haft egen skuta och känner Östersjön som "sin egen ficka", verkade inte vara nöjd. Oavbrutet låter han kikaren spana ut i mörker och regndis, i hopp om att någon öppning ska ske och därmed få någon hjälp till positionsbestämning. Vi ska veta, att detta är före radarns tid. Navigationsutrustningen ombord bestod av kompass, pejlskiva, hand- och djuplod, parallellinjai och kikare. Styrman har under de senaste vakterna, också varit påtagligt upprörd över rapporter om, att bortåt femton ryska ubåtar opererar i Östersjön. Vid denna tid blev också Gotlandsbåten "Hansa" torpederad i dessa farvatten. Endast två man överlevde. Sveabolagets "Vänersborg" torpederades också. Endast en man överlevde. I stället för att ha kurs ner mot Öland, skall vi nu söka oss in mot Arköleden som börjar vid Kråkelund och utnyttjades flitigt under krigsåren. Eventuellt skulle jag tro, att vi skall finna en ankarplats. Styrman har genom talröret varskott skepparen att komma upp till bryggan. Maskin gick för "helt sakta fart", omväxlande med "stopp". Mistsignaler avgavs. Mycket av denna natts händelser efter sextio år
har glömts bort. Vad jag minns är, att plötsligt började kompassen göra kraftiga utslag. Jag meddelade styrman omedelbart, att det inte gick
att hålla kursen. Detta i samband med hård rullning i den grova sjön på grund av tung bottenlast gjorde att kompassrosen gjorde utslag på 40-50 grader. "Stopp" i maskin.

Vi hade tydligen kommit in i ett magnetiskt störningsområde, som bland annat finns inom detta område i Östersjön. Vi går "helt sakta" fram. Plötsligt far jag över ratten med huvudet före rätt in i styrhyttsfönstret. Det blev tvärstopp. Jag hade sydväst på huvudet och framfarten var låg, vilket gjorde, att jag slapp undan större skador av glassplitter i ansiktet. Vi hade gått upp på ett undervattensgrund. Frivakten kom upp på däck. Under kriget visste man ju att mycket kunde hända. Var det minexplosion eller torpedering? Det fanns de ombord som varit med om både och. Nåväl, san-
ningen var inte, som väl var, så dramatisk. Vid lodning visade djupet vid stäven cirka 3-4 meter och akteröver bortåt 10 meter. I den grova sjön högg hon hårt i grundet. Eftersom jag var på bryggan äntrade jag fort ner till båtdäck. Lösgjorde brokarna till den utsvängda livbåten om styrbord. Hoppade upp i båten, som firades av någon uppe på däck. I varje livbåt fanns en yxa vid förliga och aktra taljan, för att om utlösningen inte fungerade kunna hugga av taljans tågvirke. Jag var ensam i båten. Sjön var gropig. Jag tog yxan och drog till där manillarepet gick in i blocket. Det fungerade. Stoppade yxan i den rymliga oljerocksfickan och hoppade akteröver och lösgjorde också den taljan. Tog förliga fånglinan och äntrade med den uppför lejdaren till däck.

Livbåten förtöjdes med lång lina akterut. Yxan låg av någon anledning fortfarande kvar i oljerockfickan. Kanske kunde den vara bra att ha till
hands vid senare tillfälle. Ännu minns jag de hårda smällarna när hon satte förskeppet mot grundet. Det var fortfarande tryck i ångpannan och vi avgav SOS-signaler med ångvisslan. Inte för att vi trodde någon skulle höra oss, men ångan kom i alla fall till användning. Vatten hade nu börjat komma in i lastrummet och vi lät luckorna vara av så vi kunde hålla kontroll hur vattnet steg. Eftersom maskin och överbyggnad låg akterut och stäven stod högt på grundet, ökade risken att hon i värsta fall kunde glida av. Vi ordnade med vindskydd framme vid ankarspelet på backen. Bar
upp trassel, trasor, olja och kvastskaft att ha som facklor. Att vistas under däck i våra bostäder var inte att tänka på i den situationen vi befann oss. Det blev en lång natt i väntan på gryningen. Vi hade i alla fall något så när lä för vind och regn. Någon sömn blev det väl inte. Och sjövakterna gick som vanligt. Livbåten hade fått en extra lång lina att ligga och "rida i". Eftersom det var krigstid fanns också en flotte ombord placerad på poopen akter. Denna var lossgjord från däck och klar att flyta upp vid eventuell avglidning från grundet. Efter en utdragen natts långa väntan på sitt slut, gjorde äntligen gryningen sig så småningom märkbar.

Sikten hade förbättrats något när dagningen gjorde sig påmind. Vår förhoppning var, då att eventuellt gå i livbåten och ro från fartyget. Då, i diset ser vi konturerna av ett mindre fartyg. Det låg stilla, riktade sin morselampa mot oss. Frågade "what ship" (vilket fartyg). Vi besvarade hans fråga med vår morselampa. När dagningen infunnit sig på riktigt, rodde de över till oss. Det var en militärbåt av något slag som låg ute på patrullering. De hade tidigt på natten hört våra signaler som vi avgav med ångvisslan och var liksom vi nöjda med att ha upptäckt oss. De hade legat stilla under natten och avvaktat dager. Efter att vi kommit över till vår "räddare" togs kontakt med Hävringe lotsstation. Härifrån sändes deras stora lotsbåt ut och mötte oss. Huruvida vi gick över till denna minns jag inte, men till Hävringe kom vi så småningom. Efter en kylig, våt natt kändes det skönt med både värme och mat. På Hävringe fanns under kriget såväl kustartilleri som flottans militärförläggning. Skepparen kontaktade rederiet. Det ordnades med inkvartering på hotell i Oxelösund, dit vi anlände med, skulle jag tro lotsbåten. Hotellet vi kom till hette "Kusten" och var väl ett så kallat sjöfartshotell. Det var ju på detta hotell jag skrev brevet jag återfann sextio år senare. Efter en kort tid anlände ett bärgningsfartyg vid namn "Neptun" till Oxelösund. Det gällde bärgningen av vårt fartyg "Staffan". Jag fick anställning här ombord. Vi gjorde klart att gå ut till olycksplatsen.

Ombord splejsades, (splitsades) grova wirestroppar ett lärorikt jobb som i dag sällan förekommer. Vi tog ombord grova sparrar och stuvade på däck för användning senare. Ett minne härav har jag. En av dessa sparrar landade vid stuvning på min högra fot. Den blev obrukbar några timmar framöver. Vi hade mycket att "stå i" ombord. Alla behövdes så vi lindade in foten i en massa trasor och jag lånade en extra stor stövel ombord. Jobbet fortsatte så gott det nu gick. Dock har jag ett minne av denna dag. Efter en tid kändes något skava i min högra fots strumpa. Trodde det var en sten eller något. Av med både sko och strumpa. Vad var det? Jo, en gammal stortånagel. Nu förstod jag varför den varit så ful en lång tid. I dess ställe satt en helt ny fräsch nagel. Det var som hämtat ur H. C. Anderssons saga, "den fula Ankungen" det som hade försiggått i min strumpa. Säkert hade jag haft känning av, att något var i görningen "därnere", men sådana bagateller fanns inte tid att undersöka.

Emellertid, vi gick ut till grundet där hon stod. Kvar av vårt fartyg var en liten del av masten själva kaltoppen. Hon hade glidit ner från det branta undervattenberget. Det fanns inga möjligheter, att kunna utföra en bärgning i det läge hon befann sig i. Ytterligare, något dygn och hon var helt försvunnen. I vår arbetsgrupp på Sjöfartsmuseet finns en f.d. dykare Per-Erik Blomstrand. Vid en "fikapaus" berättar han om minnen från sin
dykartid. Vid ett tillfälle berättar Blomstrand om hur han lossade en last med tackjärn från ett sjunket fartyg utanför kusten vid Hävringe. Det var under senare delen av 1940-talet. Allting stämde för mig om fartyget. När han slutat sin berättelse, kunde jag tala om för honom att den lasten var jag med om att lägga dit.

Detta är alltså berättelsen om en yxa som nu ligger tillsammans med "mycket annat", i en monter på vårt museum. Ingen dramatisk förlisning. Men yxan har fått en del av sin historik nedtecknad. Och det var liksom meningen.

Arne Renström/Text
Michael Stenqvist/Foto